Artemisia

Vi klättrar högst upp i Kampanilen du och jag
Jag ser att jorden snurrar som Galileo sa
Vi klamrar oss fast, för det blåser en vind
Som tårar dina ögon, blöter ner din kind
Mina fingrar i ditt hår och jag kysser ditt öra
Och viskar tyst så tyst så ingen annan kan höra
Det är sista gången som vi två är tillsammans
Jag måste måla du ska gå till en annan

Vi ser på Masaccio i Brancaccikapellet
Fast jag alltid blir ledsen vill jag gå till det stället
Där Gud kasta ut oss ifrån paradiset
Är du från vettet, göra på det viset!
Gud lyssna på mig, jag kommer aldrig att förlåta
Att du gjorde Eva ledsen och fick henne att gråta
Jag vill trösta och säga -Det var inte ditt fel
Ta inte på dig skulden för vår Herre fick ett spel

Och när vi går och äter så får jag bestämma mat
För den ska vara snygg som ett stillebenfat
Vi ska ha vindruvor, en tupp, nej ett fågelskelett
För att minnas döden, finns det nån sån rätt?
Cinnoberröda rönnbär för allt mitt blod
och en stirrande fisk för att du aldrig förstod
ett timglas för tiden som rinner och rinner
En lilja för känslan som aldrig försvinner

400 år är inte lång tid,
det kunde ha hänt igår
Det är bättre att vara ensam
själv än med någon som inte förstår

På Piazza del Duomo har marmorn blivit våt
Det regnar, himlen gråter, för att vi ska skiljas åt
Jag lutar mig mot dig för vi blåser snart itu
Det sista ögonblicket för oss två är nu
Jag är bara ett sandkorn bland miljoner på en strand
Imorgon har jag bara minnet av din hand
Planeten i sin bana lyder universums lag
Jag fortsätter att leva och tar nästa andetag

Låttext från albumet Profesora

Bitter!

För ett tag sen skrev Göran Greider en krönika i Metro som handlade om bitterhet. Att bittra människor är verkligen längst ner på skalan. Att vara bitter är det fulaste och mest förbjudna. Man får vara utbränd, deprimerad, arbetslös, you name it, men bara inte bitter. Jag har skrivit en hyllningsdikt till bitterheten.

jag är så bitter
jag älskar att va bitter
livet är slut innan det hann börja
alla är emot mig
hela jävla samhället
och varenda karl har könssjukdom
var är alla fjädrarna och champagnen?
det är skönt att va bitter
och se tårarna fastna i rynkorna som redan är djupa som gravar
jaha, det här var livet
tur att man iallafall är bitter
då har man något att hålla sig till
förutom städarbetet förstås
Åh vad jag älskar att städa och hålla på med hemmet
det är bra för ingen märker det man gör
man arbetar undercover
Verka men inte synas
det är ju adelns valspråk
alltså är det en adligt att städa
man verkar i det tysta
jag hatar att få cred för det jag gör
Mitt hem är min borg
kom inte in
för då kan det komma smulor från en baguette eller liknande
jag putsar och gnider
och plockar och lider
i det tysta
förutom när jag gnäller
det är skönt
att få mannen att känna sig som ett svin
och det gör han så gärna
den enda gång han frivilligt närmat sig en dammsugare var väl när han skulle pröva onanera med den
åh jag är så bitter!
Sisyfos klagan är som en viskning från Mount Everest
om man jämför med min bitterhet
medan jag torkar disken och gnider kopparna känner jag att jag åldras
åh vad jag älskar att va bitter
sån är jag, kom inte och klaga på det!
ingen ska komma och säga att jag är nöjd med livet
inte ens en drink mixad på odört och sjutton citroner smakar lika bittert som min bitterhet
om jag ska le så ser det ut som en grimasch av lidande
och om jag ska skratta så låter det som en torr krita mot en griffeltavla
jag vet inte längre om den stekta potatisen är till för den äkta mannen eller om den äkta mannen är till för potatisen
vote for me till bitterhetens akademi

Publicerad i tidningen Situation Stockholm , nr 70-2003

Grannarna 1

Grannarna 2

Krönika Arbetaren

Det kvinnliga geniet

När jag gick i gymnasiet kommer jag ihåg en diskussion som jag hade med en killkompis . Den gick i princip ut på att han hävdade att alla genier, alla som nått längst inom sin genre var män. Författare, politiker, sportsjärnor, musiker, kockar. Han hade många exempel. Där ser du, det fattar du väl att män är smartare än kvinnor, där har du ju beviset, menade han. Jag visste att det inte var sant, men jag hade inga argument.Jag blev rasande, hävdade såklart att det inte stämde men jag kom till korta för jag hade inga exempel. Det kändes orättvist, som att bli inknuffad i ett hörn utan möjlighet att ta sig ut. Jag såg inga dörrar, jag förstod inte mekanismerna.

Förra torsdagen såg jag en pjäs om en tänkare. Om Mary Wollestonecraft. Den handlade om hennes liv, hennes kamp och om hennes verk. Om hennes framgångar, bakslag, självmordsförsök, kärleksaffärer. Om människorna omkring henne, hennes familj, vänner, män, förläggare, nanny. Det var ett myller a là Dickens som Nicholas Nickelby som jag såg på tv i juletid när jag var liten, fast det här var inte 1800-tal utan 1700-tal, mitt under den brinnande franska revolutionen där frihet, jämlikhet och broderskap var parollen. Det var kostymteater, jag är inte så van att se typ traditionell teater, när jag går på teater är det ofta nåt experimentellt, spokenword-artat, som jag ser, om det inte är film. Så det kändes lite ovant och mossigt, men efter ett tag drogs jag med in i strömmen av hennes liv.

Hon levde alltså i upplysningens tidevarv och enligt den tidens tänkare från Locke till Diderot var alla människor lika och skulle ha samma rättigheter. En människa formades av sina erfarenheter och skulle ha samma rätt i livet oavsett börd och förmögenhet. Det skulle gälla för alla utom halva mänskligheten-kvinnorna, dom skulle tvärtom lyda under konvenansen och finnas till för andra-läs mannen och lyda honom.
Alla hoppades på den franska revolutionen, att det skulle bli ett stort steg i rätt riktning mot frihet och demokrati, men när den nya franska konstitutionen skrevs inkluderades inte kvinnorna som medborgare. Då skrev Mary Wollestonecraft ”A Vindication of the Rights of Woman”, på svenska ”Till försvar för kvinnans rättigheter”. Mary Wollestonecraft var inspirerad av den tidens tänkare och Rousseau var en stor förebild men hon blev förkrossad och arg när hon kom till femte kapitlet i hans bok ”Emile eller Om uppfostran” och upptäckte att den fria uppfostran präglad av nyfikenhet och lust som mannen Emile skulle uppfostras enligt inte gällde idealkvinnan Sophie. I hennes fall var det viktigast att lära sig att lyda och foga sig efter andras vilja. För så såg kvinnors liv ut. Konstigt tankehopp att män skulle uppfostras till nya fria individer för att skapa en ny demokratisk värld medan kvinnor skulle uppfostras till att lyda med argumentet att så ser tyvärr den gamla ruttna världen vi lever i ut. Plus att kvinnor ändå inte var intresserade av politik och abstrakta ting utan bara av smink och kläder och dessutom var dom svagare i både anden och köttet och svekfulla och listiga. Mary Wollestonecraft, menade att det vet vi inget om ännu eftersom kvinnor inte fått chansen att utvecklas i frihet, utan enda chansen att ta sig fram i livet var via giftermål med en man. Alltså gick mycket ut på att se bra ut för att få makt över mannen för att genom honom få makt att påverka. Mary Wollestonecraft säger i pjäsen, jag vill inte ha makt över mannen jag vill ha makt över mig själv. Ge kvinnorna en chans till utbildning så får vi se vart vi hamnar.

I en scen sitter hon vid ett middagsbord och samtalar med sina intellektuella vänner, bla filosofen William Godwin som sedermera kom att bli hennes make. Någon vill att tjänsteflickan ska sluta servera och sitta med vid bordet, men hon vägrar, ovan och obekväm som hon är av sammanhanget. Då kommer frågan upp? Vem ska laga maten i det ideala samhället? När tjänstefolket är fria och jämlika? Svaret på den frågan har vi idag. Tjänstefolket är avskaffat, kvinnor arbetar lika mycket som män, men i de allra flesta fall faller det på kvinnors lott att se till att hushållsarbetet blir gjort.

Mary Wollestoncraft skrev om konvenansens grepp om kvinnorna, att det finns massa outtalade regler som en kvinna måste följa som inte gäller en man. Så är det än idag. Tex hänsyn och omsorg om andra. Javisst, det är någonting bra och något som killarna också borde få lära sig, men krav på hänsyn och anpassning till andra får kvinnor inbankade i sin uppfostran i så hög grad att vi tänker mer på vad andra ska tänka och tycka om det vi gör att än vad vi själva vill och har lust med att göra.

Om man ska bli ett geni måste man vara uppfylld av sig själv och verkligen tro på sin förmåga och sätta det före allt annat. Då behöver man någon som stöttar och hjälper till och finns där. Någon som man verkligen kan lita på. Men det är lättare för ett manligt geni att hitta en kvinna som kan stötta och när det krävs agera hushållerska, barnflicka och inspirerande musa än vad det är för ett kvinnligt geni att hitta en partner som kan ager hushållare, barnpojke och inspirerande mus.

Undersökningar om hur vi beter oss mot barn visar att killar uppmuntras att pröva själva, vara modiga, se sig själva som egna individer. Tjejer uppmuntras att hjälpa andra och uppmärksammas för sina kläder och hur dom ser ut. I förlängningen gör det att män vågar sticka ut mer och gå nya vägar, spela huvudrollen medan kvinnor hjälper, servar, behagar och spelar birollen.

Det här med biroll och huvudroll tycker jag är väldigt intressant och visar tydligt på vems historia som är värd att berättas.
200 år efter franska revolutionen spelar kvinnor ännu biroller, iallafall om man tittar på hur kvinnor framställs inom scenkonsten, teater, film och tv. Det är till största del mansberättelser vi får se och vi reflekterar inte över det för vi är så vana vid det. Kvinnor på scen har sällan ett eget yrke utan får spela dottern, mamman, mormorn, älskarinnan eller den som blir dödad, offret. Vad gör det med oss att alltid se oss själva i en biroll? Stå snett bakom huvudpersonen. Men i takt med att nya dramatiker kommer och tar plats ändras det mönstret.För mig var det oerhört upplyftande att få se en mastodontuppsättning om en kvinnas liv och se historien speglad genom hennes liv och verk. Pjäsen är skriven av fem dramatiker, varav Margareta Garpe är en. Hon skrev Jösses Flickor som spelades på 70-talet, nu sätts den upp igen, med en nyskriven akt och med Lo Kauppi i en av rollerna. Se den i vår på Stockholms Stadsteater och se Mary Wollestonecraft på Uppsala Stadsteater och känn att det är du som har huvudrollen i ditt liv och också äger en självklar plats i historien.

Krönika i tidskriften Fönstret 2005.

Kulturvision 2030

Om 23 år, är jag 60 år, om jag får leva. Bor jag fortfarande i Bredäng då? Isåfall vill jag ha caféer i botten på hyreshusen, där jag kan äta ostfrallor med selleri på, och sellerin ska vara odlad Segeltorp. Jag vill ha en biograf i mitt kvarter och en opera. Jag hoppas att folk i allmänhet och jag själv i synnerhet har botats från shopaholismen, att vi har hittat andra fritidsintressen än att vallfärda till köptemplen. Bomba alla galleriorna! Ok, jag menar inte att va krigisk, men blås ut dom och gör plats för något annat än högar av kläder som skeppats runt hela jorden. Hur miljövänligt är det? Istället får vi plats med museer, champinjonodlingar, baskethallar och forskningsstationer. Köpfesten och konsumtionshetsen är över och vi kommer att skratta åt gammelmodiga grejer som vattenklosetter, bensinbilar och engångstallrikar. För att spara på jordens resurser kommer vi att bo i kallare bostäder och cykla till jobbet och en lyckosam effekt av det blir att folk är mindre allergiska och då kan man ha fler djur i skolorna. Det blir skolhund, skolkatt, skolkor och skolgrisar. Djur gör ju människor mer harmoniska och lär oss att sköta om andra. Odling står på schemat i skolan, liksom yoga eller Kung Fu, om man föredrar det. Konstnärer anställs på skolor, för man har fattat att konst stimulerar lärandet. Om man utgår från ett konstverk så dras alla möjliga ämnen ut ifrån det. Säg att man tar en konstnär som tex Henry Darger, man tittar på hans konst och prövar måla som han gjorde. Där kommer genus in eftersom han målade nakna barn med pippiflätor och snoppar. Hans konst handlade om de sju syskonen Vivianflickorna som gjorde Barnslaveriupproret. Då kommer man in på olika revolutioner och då blir det historielektion. Henry Darger hade Asbergers syndrom och växte upp på katolska barnhem, då kommer man in på psykologi, sociologi och religion. Han arbetade som vaktmästare på ett sjukhus. För att undersöka det, kan man göra studiebesök hos en vaktmästare på Huddinge sjukhus tex. Det är viktigt för skolbarn att få kontakt med många olika yrken. Så man vet vad man kan välja på.

Eftersom ingen vill flyga utomlands längre på grund av utsläppen, så arrangerar Stockholm olika temaveckor, tex Londonvecka. Då är alla stockholmare lite trevligare än vanligt och säger ”I’m sorry, love” när dom stöter till någon på tunnelbanan. Den svenska polisen lånar engelska polishjälmar och leker bobbysar. På Parisveckan blir alla killar romantiska och mumlar att dom ska ta ner månen åt en.

Männen kommer i framtiden att förädlas otroligt mycket, inget fel på dom idag, men dom kommer att utvecklas en hel del känslomässigt, inte bli rädda för att gå till psykolog, för att ta hand om sig själva och bli trevligare mot andra. Det är en självklarhet för dem att lära upp sina barn i konsten att torka golv, diska varje dag efter middagen samt göra äppelmos.

Efter år av massproduktion och slit och släng har folk blivit mer och mer intresserade av det handgjorda. Istället för bleka reproduktioner, tramsiga tygsjok och lattefärgade fondväggar, som inredningsprogram hemsökt oss med, vill folk ha konst i sina hem. Därför ploppar konstgallerier upp som svampar ur jorden. Man blir också intresserad av att laga saker, så skomakare, skräddare och cykelreparatörer får glada dagar. Inom design blir det mycket elastiska förpackningar som går att återanvända och som kan rymma lite och mycket beroende på hur mycket man vill ha. Dom är snygga och kan ändra färg och yta och meddelande på utsidan. Man tar med dom när man handlar och får dom påfyllda med shampo eller smör eller vad man behöver.

Om man vill förkovra sig samt leva livet kan man hälsa på mig i mitt kloster ute på ön Kungs Hatt. Med största sannolikhet är det jag som är abbedissa. På mitt kloster har vi söta munkar, espressomaskiner, bibliotek, andakt, massage och nattklubb. Vi lever i nuet och planerar för framtiden. Välkomna!

Publicerat på www.kultur.stockholm.se

On the Underground

Hi, I´m crazy
Hi, I´m an alcoholic
Hi, I buy all my clothes from ”Marks and Spencer”
Hi, I´m the kind mum
Hi, I´m boring
Hi, I´m really boring
Hi, I´m fat but I exercise anyway
Hi, I think I´m handsome
Hi, I go around with all my plastic tools in a plastic bucket to appear handy
Hi, I´m going to be Casanova when I grow up
Hi, I ate three pounds of ”starejam” this morning
Hi, I´m the immigrant woman with a moustache
Hi, I´m alternative
Hi, I´m a nerd
Hi, I try to be cool but I don´t succeed
Hi, I´m cute
Hi, I hate my little brother and try to hurt him as much as possible
Hi, I´m 110 years old and ought to be lying in a coma
Hi, I´m a mongoloid
Hi, I´m gay
Hi, I´m the supergeek
Hi, I´m restless
Hi, I´m the drunk adolescent job
Hi, I´m sad
Hi, I´ve got testosterone
Hi, I hate children
Hi, I ate seven lemons this morning
Hi, I´m fat and occupie one and a half seat
Hi, I´m a murderer
Hi, I don´t want to live anymore
Hi come and help me
Hi, I´m a junkie
Hi, I got pregnant when I was fourteen year old and I don´t have a father but I´m happy anyway
Hi, I´m a clerk
Hi, I´m boring but I try to be chic
Hi, I´ve got tight trousers to show you my qualification
Hi, I´m a youngster
Hi, I have no future
Hi, I hate to go by train
Hi, I´ve adopted a child
Hi, I brought my mother to do some shopping
Hi, I´m a muslim
Hi, I´m dying
Hi, I know you but I don´t care to talk with you
Hi, I am happy immigrant who hug everybody
Hi, I will follow you and rape you when you leave the train
Hi, I´m tired
Hi, I´ve got anorexia
Hi, excuse me but I´m getting of here

På tunnelbanan

hej jag är tokig
hej jag är alkoholiserad hej jag köper alla mina kläder på Hennes och Mauritz
hej jag är snälla mamman
hej jag är tråkig
hej jag är supertråkig
hej jag är fet men sportar ändå
hej jag tror att jag är snygg
hej jag går runt med alla mina verktyg i en plasthink för att verka händig
hej jag är Don Juan
hej jag käkade tre kilo glosylt imorse
hej jag är invandrarkvinna med mustasch
hej jag är montesooribarn med fibermakaroner
hej jag är tönt
hej jag försöker vara cool men jag lyckas inte
hej jag älskar Göran Greider
hej jag hatar min lillebror och försöker skada honom
hej jag är hundratie år och borde ligga i koma
hej jag är mongo
hej jag är homosexuell
hej jag är superknodden Allan
hej jag är rastlös
hej jag är full
hej jag har testosteron
hej jag hatar barn
hej jag käkade åtta citroner innan jag gick hemifrån
hej jag är fet och tar upp en och en halv plats
hej jag är mördare c
hej jag vill inte leva längre
hej kom och hjälp mig
hej jag är knarkare
hej jag blev med barn när jag var fjorton år och har ingen pappa men är glad ändå
hej jag är byråkrat
hej jag är tråkig men försöker piffa till mig
hej jag har tajta brallor så snorren syns
hej jag är ungdom
hej jag har ingen framtid
hej jag har adopterat barn
hej jag har mobiltelefon
hej jag är förtryckt
hej jag är myrer i stjärten
hej jag avlider
hej jag känner dig men orkar inte prata
hej jag är glad invandrare som kramar alla
hej jag ska förfölja och våldta dig när du går av
hej jag är trött
hej jag har anorexia
hej ursäkta jag ska av här

Stjärnorna

Jag är inte ensam i Universum, jag har mina stjärnor. När jag ligger där som en trasa, drar dom upp mig och säger Miss Universum – skärp dig, det anstår dig inte att göra dig mindre än vad du är.
En av stjärnorna är Simone, Simone de Beauvoir. Hon hjälper mig att se igenom allt och beskriva verkligheten som den är. Hon säger sluta städa! städarbetet förtorkar kvinnans själ, ingen annan ska få bestämma vem du är.
Jag har en annan stjärna som är helt utan svindel, det är Edith Södergran, hon är Nietzsches barn.
Hon har ett hjärta av järn och lyckan i sin hand, hon ger mig en framtid byggd på sin egen vilja

En utomjordisk stjärna lyfter mig från världen. Det är Valentina, Valentina Teresjkova, den första kvinnan i rymden. Jag gör det med henne igen, 48 varv runt jorden. Där uppe i rymden ser jag mig omkring och frågar ska inte Gud vara här nånstans? Då kommer stjärnan Heliga Birgitta och förklarar. Gud är inte i himmelen. Gud är en höna som ligger och värmer sina ägg så att dom ska bli levande ungar.
När jag känner mig löjligt pretentiös kommer stjärnan Hildegard av Bingen genast fram hon säger: Miss Universum du måste lita på dina egna uppenbarelser! Du får inte sätta ambitionen lägre än att du får grepp om världsalltet och människans plats i Kosmos. Ingenting är för stort för att gripas, ingenting är för litet för granskas.
Sätt åt maktens män, dom är fega kryp, mat åt maskarna.
När jag känner mig motarbetad har jag en stjärna som beordrar mig att kämpa
Det är Phoolan Devi, the Bandit Queen som säger: Vägra vara kastlös! Foga dig inte, ta tillbaks det som är ditt!
Bilda ditt eget sammanhang, ditt eget rövarband. Gör som jag skär näsorna av våldtäksmännen!
När bruset blir för högt talar min lärda stjärna Virginia Wolf och påminner mig om vad jag behöver, en egen inkomst och ett eget rum, där jag kan höra mina egna tankar och skriva min egna ord.
När jag känner mig rotlös och hemlös kommer en stjärna och pratar om hus, det är Ellen Key, hon byggde sitt hus när hon var 60 år, och det blev fint, precis som hon ville ha det, slitna mammor fick komma och vila upp sig. Hon var Sveriges lovequeen och sa äktenskapet är legaliserad våldtäkt om man inte gifter sig av kärlek.
När jag känner mig instängd kommer stjärnan Aung San Suu Kyi och lär mig mod och tålamod. Från sin husarrest kämpar hon för Burmas frihet. Den dagen kommer när hon ska styra landet. Som stjärnan Vigdis Finnbogadottir, våran första president, styrde Island. Det var det enda av värde jag fick lära mig i skolan, allt annat har jag glömt, alla sjöar, floder och kungar. Det enda jag kommer ihåg är Vigdis Finnbogadottiroch det är det enda namn jag behöver veta
Världen hade ingen plats för stjärnorna men dom tog en plats ändå
Om det inte finns en väg får man trampa upp nåt nytt som man kan vandra på
Mina stjärnor
Tror på framtiden
Och talar mitt språk
Mina stjärnor
Tror på mig
För den nya människan Det är jag

The stars

I am not alone in the Universe, I have my stars. When I’m lying there like a
rag, they pull me up and say ”Miss Universe – pull yourself together; it doesn´t become you to belittle yourself.”

One of the stars is Simone, Simone de Beauvoir. She helps me see through
everything and describe reality as it is. She says ”Stop cleaning! House work withers a womans soul, Don’t let other people dictate who you are.”

I have another star with no fear of heights. She is Edith Södergran,a child of Nietzsche. She has a heart of iron and she is the master of happiness, she gives me a future built on my own will.

An extraterrestial star lifts me from earth. It is Valentina, Valentina
Teresjkova, the first woman in space. I do it with her again, we orbit the Earth
48 times.

I look around up there in space and ask ”Isn’t God supposed to
be around here somewhere?” Then the star Saint Bridget explains that God is not in Heaven. God is a hen, sitting on warm eggs, so that they will become live offspring.

When I feel ridiculously pretentious the star Hildegard von Bingen
immediately appears and says: ”Miss Universe you must trust your own revelations! You mustn´t set your goals lower than grasping the whole world and man´s place in the Cosmos. Nothing is too large to be grasped, nothing is to small to be scrutinized. Get those men of power; they are cowards, food for worms.

When I´m beeing opposed I have a star who orders me to fight. It´s Phoolan Devi, the Bandit Queen who says: ”Refuse to be castless! Don’t give in, take back what’s yours! Make your own context, your own gang of thieves. Do what I do, cut the noses off of rapists!”

When the noise gets too loud my learned* star Virginia Wolf speaks. She reminds me what I need: my own income and my own room, where I can hear my own thoughts and write my own words.

When I feel rootless and homeless a star appears and talks about houses, it´s Ellen Key; she built her house when she was 60 years old, and it turned out great, just the way she wanted it. Worn out mothers could go there and rest. She was the love queen of Sweden and said that marriage is legalized rape if you don’t marry out of love.

When I feel locked in the star Aung San Suu Kyi comes and teaches me courage and patience. From her house arrest she fights for the freedome of Burma. The day will come when she rules the country. Just like Iceland was ruled by the star Vigdis Finnbogadottir, our first president. It was the only thing of value I was thaught at school, everything else I’ve forgotten, all the lakes, rivers and kings. The one thing I remember is Vigdis Finnbogadottir and it´s the only name I need to know,

There was no place for the stars in the world, but they took their seats anyway.
If there is no road you have to tread a new path.

My stars
Believe in the future
And speak my language
My stars
Believe in me
Because
I am the new human

Att återfödas som kines

Det kan ju mycket väl bli så att jag kommer att återfödas som kines. Jag tycker ju så synd om dom i det här livet. Jag är verkligen upprörd å deras vägnar. Jag gråter hela vägen hem från H&M. Känner mig dålig för att jag är en del av hetsglobalsystemet som pressar fabrikerna att producera så mycket och så fort att kineserna inte ens får gå och kissa på arbetstid. Tycker att det är sjukt märkligt att ett par nya, fina gummistövlar inte kostar mer än 79:90. Funderar och suckar, det går inte ihop, det täcker knappt materialkostnaden och frakten. Det är någon annan som får betala. Vem då? Hur då? Köp och var tyst! Gynna flödet! Gummistövlarna är bra att ha på regniga dagar och det är väldigt svårt att hitta rätt storlek på second hand. Jag har inte tid, inte råd att ta reda på alternativ till ”Made in China”. Och förresten, om vi inte köper produkterna så blir kineserna av med jobben och hamnar i något ännu värre. Och blir typ sexslavar. Ja, det är sant, jag köper ju inte sex av dom, jag köper ju stövlar. Det är ju bra. Så jag fortsätter mitt liv som duktig konsument och handlar billiga prylar. Får långa gorillaarmar av alla påsar jag släpar hem och nöter ut saxar med att klippa av prislappar och fyller sopstationen med skokartonger och påsar. Det är också mycket jobb med att hålla reda på alla prylar. Jobbigt att bära hem och installera all smart förvaringsinredning som ska härbärgera mitt byte. Men jag kan inte stå emot. Det är alltid nya grejer som behövs.

Och det är jobbigt och komplicerat att förklara för sonen att vi kanske inte borde ta Happy Meal, för leksaksgubbarna kan mycket väl vara monterade av barn bara några äldre än honom som arbetar från kl 07-23. Så därför låter jag bli. Och köper och tuggar i mig. Det är enklast att jaga bort dom tankarna. Även om det känns fel. Jag vill heller inte vara den krångliga politiskt korrekta föräldern i sällskapet som fördömer andra nöjet att gå på MacDonalds, det är ju så smidigt, så enkelt och ungarna blir nöjda. Och så får dom nåt pyssla med, så får en annan lugn och ro. Så jag fortsätter i den stilen och låter någon annan betala mitt smidiga, enkla och billiga liv. Räkningen kommer i nästa liv. Då är det jag som återföds i ett helt annat land och det är min tur att bli arbetaren som inte har råd att åka ifrån fabriken för att hälsa på min familj den enda dag i månaden jag är ledig. Som ler och säger att allt funkar bra till kontrollören från Sverige. Som skickar hem alla pengar till min pappa i stan som är sjuk och inte kan jobba längre för han har stenlunga som han fick när han slipade granit till dom nya torgen i Liljeholmen i Sverige. Nu blir det jag som får jobba övertid med ögonen uppdragna i klänypor för att inte somna, för efterfrågan på konfektion är omättlig, kvinnor i andra länder långt borta behöver nya vårkappor i både nougat, caffe latte och fuchsia. En kort och en lång och en mittemellan.Vad är ett liv? Hur kort är vår stund på jorden? Vad händer efter döden? Är helvetet en fabrik i Kina dit jag kommer om jag inte brydde mig, om mina behov av billiga, snabba kläder var viktigast, viktigare än helheten?
Det är kanhända så, men nu kan jag faktiskt inte tänka på det, för jag måste ut i solen i min nya trenchcoat. Tänk det är Madonnadesign och den kostade ändå bara 499 kr och fatta va härligt det blir att glida runt i den och äta yoghurtglass med solglasögon. Jag har bara lite ont i magen för det känns inte rätt, men det finns ju antidepressiva piller om man känner sig småledsen för den lilla detaljen, alltså jag menar, det stora sammanhanget.

Krönika i tidskriften Ottar 2007.

Web development: Arvid Janson, Art direction: Byggstudio, Graphic design: Byggstudio & Moa Pårup, Video consultant: Malte Önnestam